Trist

Idag har jag umgåtts med en bekant som jag inte gillar speciellt mycket. Förut träffades vi oftare, ungefär en gång i veckan, men nu har jag dragit ner på umgänget till en gång var fjortonde dag. Jag insåg att jag inte klarade av tätare umgänge än så, egentligen är väl det för ofta nu med, jag får se om jag kan göra något åt det.

Redan på morgonen kändes det hopplöst eftersom jag visste att vi skulle träffas. Jag hade lust att avboka vårt möte men insåg att det var ingen mening med det, för då skulle vi behöva mötas en annan dag och det är ju inte roligare det. Nej, ta tjuren i hornen, ryck upp dig och samla mod i barmen för ett möte.

H*n är jättetråkig att umgås med, h*n bara mal och mal och mal och runt, runt, runt i samma spår hela tiden. Att behöva slösa bort tiden på denne bekant är nästan outhärdligt, jag kan tänka ut minst hundra saker som är roligare och som jag skulle kunna göra istället. Att våra möten tar halva dagen är inget bonus heller, ibland lyckas jag korta ner tiden och det känns jätteskönt.

Jag försöker att vara hövlig och trevlig men det är svårt. Att se timmarna försvinna medan h*n mal med sitt känns  tufft. Jag önskar att jag skulle kunna säga upp bekantskapen men det går inte.

Jag tror att ni vet hur det är, ni känner en säkert ni också