Bara Jag

Bara Jag

fredag 30 mars 2012

Tid

Tid är något mycket konstigt.

Varje minut innehåller sextio sekunder, varje timme sextio minuter. Det går 24 timmar på ett dygn och sju dygn på en vecka.

Men hur kan ens liv förändras på en sekund, på en timme, på en dag? Hur kan ibland åtta timmar på jobbet kännas som åttio? Hur kan denna fredag kännas som ett helt annat liv mot fredagen för sju dagar sedan?

Förra fredagen hade jag en liten hund, jag var matte med alla de förpliktelser och glädjeämnen som en matte har. Idag har jag ingen hund, jag är inte längre en matte.

Det har gått en vecka, sju dagar, 168 timmar, sedan jag fick veta att Greta var sjuk. Det har varit en lång vecka med svårt beslut och mycket gråt. Samtidigt har det varit en kort vecka - tiden har på något sätt skuttat fram, hoppat över en del minuter. Ena stunden kväll med en snarkande hund, nästa stund morgon med dånande tystnad.

Jag saknar min skrutthund, just nu gör alla minnen ont. Glada minnen känns inte glada eftersom jag vet att det inte kommer att komma några nya glada minnen. Sorgsna minnen är bara sorgsna och jag är tacksam för att det inte behöver bli några mer sorgsna minnen.


Just nu känns det så här:

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden
Stopp all the clocks, cut of the telephone
Jag har uteslutit första versen och ändrat He till She

1 kommentar:

  1. Stor kram!

    Jag förstår att det måste kännas helt förjävligt. :C

    Se till att verkligen ta hand om dig nu.

    SvaraRadera